Mathilda´s bloggroom

Jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, varför händer de här alltid mig?

Jag är trött på att bli sviken, om jag nu har blivit de. Tänk att få veta det absolut värsta om en person som man verkligen gillar. Jag vet inte hur många gånger som jag velat ge upp hoppet, för vad glädjas jag åt? Men det går inte, du finns där hela jävla tiden, jobbigt men ändå underbart. Allt jag vill är att du ska må bra, men någonstans går gränsen för hur man ska behandla någon tillbaka, lite värdighet kanske är de rätta ordet.

I 2 månader har jag hoppats, och verkligen väntat. Väntat på att du en dag ska finnas här för mig som du gjorde förut. Jag vill att allt ska vara som det en gång var men det kanske inte blir så, hur mycket båda än vill. Du måste börja ge med dig, och förstå hur jag känner det, förstå att jag inte orkar hur mycket som helst, allt annat blir lidande i såna fall.

Du betyder sjukt mycket för mig, trots allt som hänt.

Hur ska man orka fortsätta hoppas? Hoppas på det fina, på det man vill. Hur ska man våga ta för sig, våga lita på en människa? när man hela tiden blir sårad och förstörd.