Mathilda´s bloggroom

Jaha, då sitter man återigen på jobbet och vakar. Jobbar 3 natt pass på raken och de här är de första, undra om ja kommer vara död onsdag när ja går av? Skulle tro det.

Idag döptes Wilma. Hon var så duktig så, skrek inte något. Jag som har lite svårt för kyrkor, inte för att ja tycker de är jobbigt utan för att ja inte tror de minsta på gud. Enligt mig finns de ingen person med högre makter osv. En person som ska skydda och ge lycka, nääe de är inget som ja tror ett dugg på. Däremot respekterar ja dem som tror att de finns de, alla tror ju olika helt enkelt.

Något som ja däremot tror på är spöken eller att det lever vidare en själ hos dem som dött. När ja va liten trodde ja såklart att de fanns spöken i rummet och under sängen men nu är de på ett annat sätt. Tanken har växt mer och mer hos mig, särskilt sen ja själv har stött på något som inte var vid liv. Det har hänt ett flertal gånger i stallet. Ja kan inte avgöra om ja tycker det är obehagligt, tror inte ja är rädd för dem, eller att dem ska göra mig illa. Utan mer för att man inte är medvetandes om vad som finns där. Man känner något men vet inte vad det är. Förra vintern kände ja av de här väldigt mycket, särskilt på morgonen, om ja var vid stallet vid morgonfodringen. Minns att ja höll på att kräkas, ja va helt förstörd. Helt plötsligt svepte en konstig känsla inom mig. Ja kände mig osäker och tom, och ja är i vanliga fall ganska tuff. Minns att ja berättade för mamma, på ett lite fint sätt utan att bli idiotförklarad och inkörd till psyket direkt. Hon trodde såklart inte på mig, de fanns inga spöken och bla bla. Några dagar senare visade dem sig för henne, inte på något synligt sätt utan genom ljud. Ungefär som ett tecken. Ja tycker de va grymt coolt, ja är fascinerad och nyfiken samtidigt som ja är lite rädd. Men ja börjar vänja mig, hörde dem senaste förra veckan så de börjar bli en vana nu :)