Mathilda´s bloggroom

Undra vad det är som får en människa att ge upp? Vad gör man när man kämpar och kämpar men ändå inte kommer någonstans. Vad får människan att fortsätta, fortsätta skrika fast ingen hör. Fortsätta gå framåt fast man hela tiden tar ett steg bakåt. Ur allt ont kommer något gott, de har ja fått lära mig, men stämmer det för alla? Mitt liv har vart så förbannat bra, eller det är bra. Jag kan inte tacka någon annan än min familj för det. Dem har alltid ställt upp, alltid funnits för mig både mamma och pappa, men kanske på lite olika sätt.
Varför ställer inte alla föräldrar upp? Vad gör att banden bryts?

Jag blir så ledsen när ja pratar om det. På samma gång finns en sån förbannad ilska inom mig. Jag syftar på en person när ja skriver det här. Jag tror den personen vet om det också. Skulle kunna skriva en hel novell, men ska hålla hårt i mig själv för att inte göra det.

Snart är min tid kommen, tiden med familj och barn. Jag längtar som en gnu. Vi brukar prata om hur små vi är, jag och Linda. Men grejen är den att vi inte är så små längre, vi fyller systemet och får lagligt titta på disney adult. Vår tid är kommen skulle man kunna säga, även om vi inte riktigt har insett det :P Jag har fått för mig att när man passerar 25 års sträcket så blir man tråkig. Man har fula kläder, varken ung eller gammal, man pluggar och knäcker extra på något tråkigt kontor eller på ICA. Man är helt enkelt nere på botten. Hoppas fan att det inte blir så bara, men ja ska va en coooool 25 åring och åren fram tills de också. Jag ska bygga hus, köpa en flott bil och skaffa barn. Sen har mitt liv börjat!