Långt men betydelsefullt
Sitter och funderar och lyssnar på en av dem finaste låtarna som finns. Varför funderar man när man egentligen inte har något att fundera på. Är det för funderandets skull eller mår man bra av det? Förmodligen en fråga utan svar, som så många andra frågor.
Idag satt ja och läste igenom en massa gamla blogg inlägg. Jag blev både glad och ledsen, egentligen borde ja gett fan i att läsa något. Så pass väl känner ja mig själv.
För exakt 1 år sedan mådde ja väldigt dåligt. Jag var fast i en ond cirkel och jag hade i princip börjat ge upp hoppet om att livet innebar något annat än förvirrande ord och falska meningar. Samma dagar med samma rutiner, ingen avvikelse på något sätt. Jag var fast i en tanke om att livet faktiskt gick vidare, det visste jag att det gjorde förr eller senare. Jag var så skoltrött som man kunde bli. Många lektioner blev lidandes, ja stannade hemma för att orka göra något annat. Jag ljög för många om många saker och ja var helt enkelt förvirrad. Mina betyg hängde på pott kanten, men ändå så orkade ja inte bry mig. 12 års skolgång kunde dra någonstans, just då kändes de faktiskt som så. Jag ville leva livet. Livet med den kille som hela tiden fanns i huvudet, men som just då var totalt oklar för mig. Jag ville jobba, tjäna mina egna pengar och känna mig vuxen och betydelsefull för dem i min omgivning. Jag ville planera mitt liv tillsammans med någon, någon som ja visste vem det var. Han var självklar och jag ville inte leva tillsammans med någon annan än honom. Han var perfekt, vacker, smart och sådär lagom svår att förstå sig på. Jag visste att jag hade valt rätt, samtidigt som ja inte visste hur saker och ting skulle gå till. Jag var beredd att ta mina saker, häst och hund och flytta. Bara för hans skull, för att få vara med den personen ja älskade. Jag levde i ovisshet, jag visste ingenting om något.
Jag visste inte om ja ville veta heller. Ibland är det skönt att inte veta, att leva i den lilla bubblan utan någon kontakt med omvärlden.
Tiden gick, månaderna sprang förbi och dagarna passerade. Samma ovisshet och hoppet började sina. Livet hade kanske sakta börjat gå vidare?
Fredag den 6:e Mars, ett ganska unikt datum. Inte för att det är dagen efter min brors födelsedag utan för att det var den dagen som ljuset tändes, en svag låga men den fanns ändå där. Jag blev glad och samtidigt frustrerad och nervös. Hur skulle man bete sig? Jag var säker, den här chansen kom bara en gång och jag skulle inte sabba den. Jag skulle inte vara arg och sur, för innerst inne var det inte de jag ville vara. Jag ville vara förstående och börja om. Börja om på något som skulle stavas VI. Något som jag hade saknat och längtat efter i 6 månader.
Jag är så glad att jag var förstående, att jag förlät och inte var långsint. Idag är ja lycklig tack vare det. Jag lever dagarna tillsammans med den personen som betyder mest för mig. I upp och nergångar har vi ändå hållt ihop, de har gjort oss starkare och säkrare. Att få vakna upp vid din sida är det bästa som finns. Att planera och göra saker är obeskrivligt och helt underbart. Jag lever i den dröm som ja saknat. Drömmen utan slut!
7 månader har gått sedan en av dem bästa dagarna i mitt liv. Bara början på den långa sagan som vi lever i. Jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag vet att du tycker detsamma och det gör oss starka.
Jag älskar dig Timmy, nu och föralltid. Framtiden ligger framför våra fötter och jag vill ta dem stegen med dig. Tillsammans ska vi skapa minnen, både bra och dåliga. Vi ska göra allt det vi drömmt om, och vi ska göra det tillsammans!
Du finns i mitt hjärta <3
Idag satt ja och läste igenom en massa gamla blogg inlägg. Jag blev både glad och ledsen, egentligen borde ja gett fan i att läsa något. Så pass väl känner ja mig själv.
För exakt 1 år sedan mådde ja väldigt dåligt. Jag var fast i en ond cirkel och jag hade i princip börjat ge upp hoppet om att livet innebar något annat än förvirrande ord och falska meningar. Samma dagar med samma rutiner, ingen avvikelse på något sätt. Jag var fast i en tanke om att livet faktiskt gick vidare, det visste jag att det gjorde förr eller senare. Jag var så skoltrött som man kunde bli. Många lektioner blev lidandes, ja stannade hemma för att orka göra något annat. Jag ljög för många om många saker och ja var helt enkelt förvirrad. Mina betyg hängde på pott kanten, men ändå så orkade ja inte bry mig. 12 års skolgång kunde dra någonstans, just då kändes de faktiskt som så. Jag ville leva livet. Livet med den kille som hela tiden fanns i huvudet, men som just då var totalt oklar för mig. Jag ville jobba, tjäna mina egna pengar och känna mig vuxen och betydelsefull för dem i min omgivning. Jag ville planera mitt liv tillsammans med någon, någon som ja visste vem det var. Han var självklar och jag ville inte leva tillsammans med någon annan än honom. Han var perfekt, vacker, smart och sådär lagom svår att förstå sig på. Jag visste att jag hade valt rätt, samtidigt som ja inte visste hur saker och ting skulle gå till. Jag var beredd att ta mina saker, häst och hund och flytta. Bara för hans skull, för att få vara med den personen ja älskade. Jag levde i ovisshet, jag visste ingenting om något.
Jag visste inte om ja ville veta heller. Ibland är det skönt att inte veta, att leva i den lilla bubblan utan någon kontakt med omvärlden.
Tiden gick, månaderna sprang förbi och dagarna passerade. Samma ovisshet och hoppet började sina. Livet hade kanske sakta börjat gå vidare?
Fredag den 6:e Mars, ett ganska unikt datum. Inte för att det är dagen efter min brors födelsedag utan för att det var den dagen som ljuset tändes, en svag låga men den fanns ändå där. Jag blev glad och samtidigt frustrerad och nervös. Hur skulle man bete sig? Jag var säker, den här chansen kom bara en gång och jag skulle inte sabba den. Jag skulle inte vara arg och sur, för innerst inne var det inte de jag ville vara. Jag ville vara förstående och börja om. Börja om på något som skulle stavas VI. Något som jag hade saknat och längtat efter i 6 månader.
Jag är så glad att jag var förstående, att jag förlät och inte var långsint. Idag är ja lycklig tack vare det. Jag lever dagarna tillsammans med den personen som betyder mest för mig. I upp och nergångar har vi ändå hållt ihop, de har gjort oss starkare och säkrare. Att få vakna upp vid din sida är det bästa som finns. Att planera och göra saker är obeskrivligt och helt underbart. Jag lever i den dröm som ja saknat. Drömmen utan slut!
7 månader har gått sedan en av dem bästa dagarna i mitt liv. Bara början på den långa sagan som vi lever i. Jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag vet att du tycker detsamma och det gör oss starka.
Jag älskar dig Timmy, nu och föralltid. Framtiden ligger framför våra fötter och jag vill ta dem stegen med dig. Tillsammans ska vi skapa minnen, både bra och dåliga. Vi ska göra allt det vi drömmt om, och vi ska göra det tillsammans!
Du finns i mitt hjärta <3
Kommentarer
Trackback
