<3
Såg ett sånt jävla gripande program idag, om den där Chandra som legat förlamad i 26 år. Fatta 26 år av ens liv, det är sjukt lång tid. Blev så ledsen för hennes skull, inte ledsen på det sättet utan för hur en människa kan kämpa så enormt mycket. Kämpa för något som inte excisterar egentligen. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att vara fånge i sin egen kropp utan någon som helst påverkan på sig själv eller sitt liv. Att leva så begränsat men ändå hålla glöden vid liv och kunna vara glad för det lilla man har. Det är fan att kämpa, helt ofattbart. Att våga ta steget och välja döden, jag vill gråta av att bara tänka på det.
Jag är sjukt rädd för döden. Jag kan inte föreställa mig hur allting bara blir svart en dag, och hur fort det kan gå. Allt som man en gång levt för bara försvinner från en. Man slits från det man älskar, både själar och saker. Ingen hör dig, ingen förstår dig och ingen ser dig. En hemsk upplevelse som ja aldrig vill vara med om.
Glöm inte att vår tid här på jorden är begränsad. Ta vara på varje minut för imorgon kan det vara försent. Grubbla inte för småsaker och glöm absolut inte bort att förlåta, allt man gör har en mening och efter regn kommer alltid solsken förr eller senare. Livet är en gåva, slösa inte bort den chansen.
Jag är sjukt rädd för döden. Jag kan inte föreställa mig hur allting bara blir svart en dag, och hur fort det kan gå. Allt som man en gång levt för bara försvinner från en. Man slits från det man älskar, både själar och saker. Ingen hör dig, ingen förstår dig och ingen ser dig. En hemsk upplevelse som ja aldrig vill vara med om.
Glöm inte att vår tid här på jorden är begränsad. Ta vara på varje minut för imorgon kan det vara försent. Grubbla inte för småsaker och glöm absolut inte bort att förlåta, allt man gör har en mening och efter regn kommer alltid solsken förr eller senare. Livet är en gåva, slösa inte bort den chansen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Döden är hemsk, helt sant de du säger i de sista stycket :)
Bra blogg!
Trackback
